Imorgon går solen upp 20 över 6 här i London. Vilket är perfekt. För jag har kommit på något nytt jag vill börja med. Eftersom jag gör så mycket styrketräning på gymmet vill jag nu få in mer kondition. Men gillar inte att springa på ett band och kolla på en tv tillsammans med 20 svettandes människor runtomkring mig. Jag springer mycket hellre en timme i soluppgången. Så jag ska med start imorgon gå upp vid kvar över 6. Och sedan springa 8 km innan jag gör mig i ordning och går till jobbet. Och på kvällen sedan köra styrka. Jag hoppas verkligen det här kommer funka. För det vore ultimat!
Om denna rutin funkar ska jag även försöka gå och lägga mig tidigare dom kvällar jag bara är hemma och chillar. Så runt 10 tiden. Jag fick även ett tips av Gia igår om något som får kroppen att må bra. Att inte äta så sent på kvällarna. Så nu ska jag försöka att inte äta stora mål mat efter klockan 7.
Vad gör ni för att må bra och ta hand om kroppen. Vad är era rutiner?
det jag gör nu är att försöka kämpa mig ur anorexin, som startade just genom att jag satte upp en massa mål kring mat och träning……. gör det inte, det är en onödig risk! lev livet istället utan en massa måsten
Hej C
Men jag vet vad du menar. Sa lange jag har ett leende pa lapparna och mar fantastiskt bra kommer jag gora det. Dagen det ar mindre roligt hittar jag pa ngt annat!
Jag var sjalv i en riskzon i slutet pa gymnasiet o dit vill jag inte igen. Jag tror jag inte ens skulle kunna aven om jag ville. Alskar godsaker alldeles for mycket! (hade precis 6 stora ferre rocher choklad till som efterratt till lunch..)
Det var varldens basta kansla nar jag sprang i soluppgangen med varmande sol i nacken. Vattnet som angade och faglar som kvittrade! Bara darfor ar det vart det:)
Kampa pa. Allt ar mycket roligare i livet nar man inte har masten, precis som du sager! x j
Låter väldigt bra det du säger om att du gör det sålänge du har ett leende på läpparna och mår bra. Det är mycket viktigt.
Själv har jag alltid också älskat mat, men plötsligt gick bara det hela alltför långt och det bar iväg helt och hållet med mig. Nu har jag varit inne på specialklinik snart ett år, och kan bara säga att det är ett rent helvete att komma ur någonting som har hunnit gå så långt som det gjort i mitt fall.
Ville bara påminna dig om att vara försiktig eftersom jag vet vad det i värsta fall kan leda till, men det verkar nog som att du vet vad du håller på med!
Superduper bra blogg förresten, härligt med ett liv i London!